Jag undrar om det där kunde ha varit jag, om det kommer bli jag eller kanske någon av mina vänner. Vill inte se men samtidigt så ringer klockan där bak i huvudet: ÄT! Och jag äter, mestadels med nöje och njutning. Men ibland tar det ju emot: "ät inte mer nu". Men gud vad jag vill äta ändå, jag vill slå alla röster i kras, riva deras stämband itu, kämpa mot allting dåligt. Oftast så går det, kanske inte alltid, men oftast. Och så funderar jag, "Jag vill inte få någon ätstörning, bara gå ner i vikt lite" och så funderar jag ännu mer och tänker att det är säkert så det börjar för många. Man vill bara känna att man är duger, är snygg nog, man vill ha blickar efter sig, avundsjuka sådana osv. Jag funderar på vad som hände med mig, jag som brukade känna mig så snygg, ha så snygg kropp, var så söt. VAD FAN HÄNDE? Hur kunde det helt plötsligt vara jag som bara ville få lite slimmare kropp. Jag ältar i mitt huvud hela tiden. Jag tänker på den där gången när jag stod med en kniv min mage och var beredd att dö, men ångra mig i sista stund. Jag tänker på alla ångestattacker. Är det som det handlar om? Mitt smått självdestruktiva beteende som ligger bakom det? Kanske. Kanske är det alla pikar som får mig att önska att jag var vem som helst utom jag själv? "Men lägg av, jag bryr mig inte" (har jag verkligen för stora lår?) "Men lägg av, jag bryr mig inte" (kanske har jag för stor rumpa) "Men lägg av, jag bryr mig inte" (jo, han har rätt, magen börjar bli för stor) Jag slutade försvara mig med dom orden, för till slut håller man med, man tycker också så. Oavsett hur mycket man vill tycka om sig själv, vara nöjd med sig själv så går det inte. Det går bara inte. Nu håller jag mest tyst och håller gråten inne när jag får höra. Det är enklast så..... Kanske berodde det hela på pojken som jag hängde upp hela min tillvaro på, som fick mig ur balans och som skapade orkaner inuti mig, han som jag pratade om non-stop hur länge som helst. Kanske är det "hans fel", att jag inte kände att jag dög. Två gånger förtjänar man väl inte att bli sårad? Det var nog undermedvetet alltihop, det där med att man inte dög. Så kanske var det då som man börja tänka som mest på det, det andra låg bara till grund. Det stämmer in tidsmässigt.