Och jag är så äckligt stolt över mig själv, så sjukt äckligt stolt att jag kommer upp ur den där jävla gropen. För jag är fan stark nu, starkare än någonsin och det är så skönt - alla år av hopp gav resultat, jag lever och är lycklig och det är så sjukt bara. Jag trodde aldrig jag skulle överleva så här länge och så sitter jag här idag och skriver om att JAG mår bra. 

Man blir så jävla inskränkt i sig själv, så jävla självisk när man mår dåligt. Det är något sjukt alltså, det enda man ser är ME, MYSELF AND I, men jag har lämnat det nu, nu är jag inte i fokus längre, det är alla som har hjälpt mig genom åren, det är dom jag bryr mig om nu. Inte någon jävla liten röst i mitt huvud som talar om hur värdelös jag är, eller hur tjock jag är, eller hur ful jag är osv. Den har jag lämnat bakom mig. Nu är det alla jag älskar som är i centrum och det är mina mål i livet som är i centrum. Och Gud vad det är skönt, så oerhört skönt att kunna säga att jag mår bra, fyfan vad det är skönt.